Vikten av vad vi säger
Morgontrötthet och hur den ter sig. Jag blickar tillbaka till en tidig tågresa till jobbet då jag ska stämpla månadskortet men upptäcker att det är en binda jag trycker mot apparaten. Jag blev mycket förvånad den gången, undrar om jag blir lika förvånad nästa gång då det blir en bebisblöja som jag försöker betala resan med? När jag ska återgå till arbetet efter föräldraledigheten blir det från vår nya adress med alarmet ställt på 05:00, då blir det kanske ännu roligare grejer som stämplas.
Med tröttheten rinner orden ut som en oreda. Något som kan trassla till det i behandlingsrummet. Under anestesiutbildningens praktiska moment fick vi noga lära oss att aldrig säga ”oj” inför patienten. Det lilla oskyldiga ordet kan betyda så lite, och så väldigt mycket. Under en rotbehandling ville kofferdamen inte samarbeta. ”Bråkar den med dig?” frågar jag tandläkaren, varpå han svarar ”Jaa, den sprack!”. Patienten tittar på mig med stora ögon och jag förstår inte varför han blir så oroad av det? Då frågar han ”Sprack TANDEN?!” Det var ju tur att han frågade, många kanske hade legat tysta (tystade av alla instrument i munnen snarare) och känt sig hemskt nervös i onödan. Vi måste verkligen tänka på vad vi säger. Det som är självklart för oss är en oklarhet för patienten.
När jag började som tandsköterska och ännu inte svängde mig med häftiga facktermer tänkte jag mycket på språket i behandlingsrummet. Eftersom jag själv inte behärskade tandläkarspråket förstod jag hur svårt det måste vara för patienten att hänga med i svängarna. Medvetet har jag fortsatt att försöka använda ord under behandlingen som också patienten förstår. För egen del är jag alltid lite lugnare om jag vet vad läkaren pratar om och själv kan avgöra om han tänkt behandla mig för magsår eller operera bort min blindtarm. Hur tryggt känns det egentligen att ha två personer över sig som talar ett hemligt språk, medan man själv är bakbunden och försedd med munkavel? För så kan det nog kännas i nedfällt läge.
Det är lätt att låta gångjärnen gnissla. Det tåls att tänkas på även i sterilen och fikarummet. Gnisslet låter mer än man tror och är svårt att ta tillbaka. Nu vaknar vi till, värnar om orden och året som är framför oss!
Ni kan också läsa blogginlägg av mig i Svenska Tandsköterskeförbundets tidning:
