Världens viktigaste fråga

Härom morgonen satt jag på huk och torkade lådor, tappar balansen och trillar baklänges. Ligger där på rumpan med sprattlande ben som en full groda och skrattar så jag nästan dör! En annan dag ringer en journalist från Expressen och vill veta priser på ett par behandlingar, himla skönt att bara kunna hänvisa till vår hemsida. Och så har mitt yrke blivit jämfört med en praktikant som torkar bord på McDonalds. Ingen dag är den andra lik minsann!

Och livet är sig inte heller likt minsann. Hittade en blogg jag hade när jag var 25 som jag totalt glömt. Den handlade om oron inför framtiden, vad jag ville göra med mitt liv, min arbetssituation, sökandet och väldigt mycket frustration. Läste igenom alla inläggen och det var som att se tillbaka in i ett helt annat liv, en annan värld. Vad märkligt det är att få en sådan chans att se tillbaka på sig själv, känna igen sig och på samma gång se en helt annan person. Det är intressant att läsa om vad jag kämpade för då, och inse att jag faktisk kommit dit jag ville! Och det var ett ganska simpelt men självklart mål; att hitta något jag ville bli och bli det! Det behöver inte vara mer än så, men ni är nog fler där ute som vet att det kan vara nog så tungt och svårt att finna rätt här i livet. Det gör inte saken lättare att man idag inte bara ska finna sig ett yrke att försörja sig på, nej man ska också förverkliga sig själv och uppfylla sina drömmar! Jag tycker synd om de som växer upp idag med detta över sig. Vad hände med att känna sig lyckligt skattad över att ha ett yrke som gav trygghet och kanske lite mer? Jag menar inte att man ska lägga alla sina drömmar åt sidan för ett brödjobb! Men inse att verklighet och dröm måste gå att leva på, ha en plan B. Det är verkligen få förunnat och kunna leva och försörja sig på sin livsdröm, men idag ska alla göra det. Jag har sett till att skaffa mig ett yrke, jag jobbar på och trivs. Samtidigt får jag ägna mig åt mitt skrivande på mina egna villkor. Jag tog plan B och fick plan A. Här nedan bjuder jag på ett blogginlägg jag skrev 2008. Frustrerad, fastkört och fullkomligt vilse i en liten jolle på ett alldeles för stort hav:

”Jag mailade mamma från mitt nya jobb:

“Hej mamma!

Det är så konstigt, varje gång jag börjar ett nytt jobb så sätter det igång alla tankar på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Huvudet förvandlas till en karusell av funderingar. Önskar de kunde leda någonvart också.”

Mamma svarade:

“Hej!

Apropå alla tankar om vad du vill göra så tror jag att du måste fokusera på det du gör nu och inte tänka så mycket framåt.”

Så vad vill du bli när du blir stor? Det känns som en fråga man ska klara av att svara på när man är 25 år som jag är nu, men i mitt huvud blinkar ett förbannat stort frågetecken i neon. Det där frågetecknet har följt mig så länge jag kan minnas, med undantag för vissa stunder av konkreta planer av framtida yrke:

På dagis skulle jag bli snickare. I högstadiet var jag fast besluten att söka till naturbruksgymnasium och jobba med hästar, efter att ha varit på prao på en sådan skola blev jag dock avskräckt, inte av arbetet utan av eleverna där. Det blev istället media på gymnasiet vilket var väldigt kul och jag var inne på att jobba med journalistik. Det intresset brändes senare när jag gick en påbyggnadsutbildning i Kommunikation och Media som inte alls höll måttet. Efter det kände jag mig som en liten jolle ute på havet som tappat kursen. Under en utbildning i fördjupad samhällsvetenskap ville jag bli psykolog. Men sen kände jag en stark ovilja för universitetsstudier så psykologi fick också strykas.

Här står jag nu och tänker att trots att mamma har rätt i att jag måste fokusera på nuet så vill jag känna att jag har ett mål någonstans. Det behöver inte vara stort och luxuöst. Bara det finns och känns bra i magen. Finns det fler där ute som känner igen sig?”