Varför är jag med i facket?
Detta är MINA anledningar till att JAG är med i facket.
No more no less.
Fackförbunden har genom tiderna sett till att vi idag har:
- Kollektivavtal
- betald semester
- reglerad arbetstid
- sjukledighet
- löneförhöjningar
- pension
- sjukförsäkringar
- övertidsersättning
- skydd mot godtycklig uppsägning
- arbetslöshetsförsäkran med mera…
Genom mitt fackförbund kan jag:
- Få rådgivning och kunskap. T ex hjälp med CV, anställningsintervju, löneförhandlingssamtal.
- Få juridiskt råd och stöd vid en konflikt med arbetsgivaren.
- Ha tillgång till representanter som för min talan. Dvs så länge jag är med och delger vad jag vill uppnå.
- Få bra rabatt på försäkringar samt söka stipendium för utbildning och fortbildning.
- Få stöd och vägledning om jag utsätts för mobbing/trakasserier på arbetsplatsen.
Jag brukar fråga mig själv:
- Hur ska något bli bättre om inte JAG talar om för den det vederbör vad jag anser vara fel?
- Hur ska någon annan kunna förändra något om inte JAG talar om att det behövs en förändring och ger förslag?
- Vem är jag att anta att alla andra sitter på självklara lösningar? Det är upp till mig själv att bidra med idéer och förslag om jag önskar något annat än det som är.
Jag tänker att:
- Facket är JAG och VI tillsammans. Inte någon annan.
- Ingen annan är mer intresserad av min lön och framtid än jag själv.
- Vill jag ha rätt att klaga måste jag också agera, annars får jag bannemig hålla tyst. Och det klarar jag uppenbarligen inte!
- Vill jag ha en förändring måste jag vara en del av den.
- Det måste alltid finnas en motpol till arbetsgivarsidan.
Är jag irriterad eller ifrågasätter något mitt fackförbund gjort så frågar jag dem om det direkt. Jag brukar maila, och har alltid fått bra svar. Jag har skickat arga mail, inte hållit med, tyckt annorlunda och vid tillfälle förkastat mitt fackförbunds agerande. Det är min skyldighet som medlem att reagera. Det betyder inte att jag vill gå ur, det betyder att jag bryr mig och vill vara med!
Jag är också medveten om att många är besvikna på facket och inte känner att de får hjälp. Men jag tror inte lösningen är att gå ur och stå ensam kvar. Om det händer mig hoppas jag kunna använda det till att se hur jag kan vara med och göra det det bättre för den som hamnar i en liknande situation efter mig. Med bitterhet och tyst ilska når man ingenstans. Så många gånger har jag frågat personer som varit besvikna på facket och gått ur om de talat om varför, och de allra flesta har svarat nej. På något sätt har de tänkt att utträdet sa sitt, men ingen är ju tankeläsare. Med tystnad kan vi räkna med noll förändring. Om jag blir förbannad och lämnar facket, hur tänker jag då göra något bättre på egen hand? Då är jag hellre med och försöker påverka det jag i grunden tycker är en dödsbra grej.
En kommentar