I väntans olidliga tider och sen ska du NJUTA!

Hej på er! Håller verkligen på att bli tokig här, och kan inte förmå hjärnan att tänka på tandvård ska ni veta. Beräknat födelsedatum för bebis var i söndags och skrynkeltotten där inne verkar vilja stanna.

Att inte kunna ta mig för saker och vara aktiv är det värsta som finns för mig, klöser mig ut genom väggarna och pingvinvaggar till skogs snart! Försöker göra lite smågrejer här hemma men efter ett par minuter säger kroppen ifrån så det skriker av smärta i bäckenbotten och rygg. Det blir mest att jag spelar World of Warcraft, kollar på serier och dokumentärer och surfar julmat, haha.

Men snart är faktiskt bebis ute och det ska bli så härligt men det finns också oro. Den första bebistiden var verkligen inte min favorittid med vår förstfödda. Nu när hon är två så är det så galet fantastiskt och roligt, som att få uppleva livet från början en gång till med henne. Total WOW-faktor! Man vet aldrig hur det blir på förhand. Dock vill jag ändå, med käftsmällen redo, be samtliga att hålla sina ”NJUT NU” för sig själva när bebis väl är född. Att ständigt få höra den uppmaningen när man inte för glatta livet kan se något att direkt njuta av, är en ren provokation och så himla tanklöst. Ursäkta mig men… håll snattran och njut av ditt eget liv så känner jag nog alldeles själv när de njutbara känslorna når mig. Njuta av tillvaron är liksom inget man gör på kommando, och definitivt inget man vill höra att man borde göra när allt känns nattsvart. När jag fick höra det under den första tiden hemma med litet spädbarn funderade jag över vad det var jag skulle njuta av? Var det att jag inte fick sova, att det skar som knivar i ryggen och brösten när jag ammade eller att jag hade kvarvarande problem av bäckenbottensmärtor så att jag ofta inte kunde bära mitt barn? Eller skulle jag njuta av den ständiga ångesten över att plötsligt ansvara över detta lilla liv, ångest över att något hemskt skulle hända min lilla familj och att jag grät varje dag i cirka tre månader? Jag vet inte, men det kändes väldigt obegripligt för mig det där med njutandet. Det har kommit nu, och det är helt ok! Det är olika för alla, och när man själv inte hamnar i den där rosafluffiga bebisbubbland som folk talar om som om det är något man föder ut ihop med barnet och folk runt en strålar och bestämt säger NJUT NU för snart är den här tiden över och det enda man tänker är att ja fan det hoppas jag verkligen den är.

Snälla, tänk efter lite innan ni bestämmer åt andra vad de borde känna. Jag fattar att det säkert är i all välmening, men det blir så sjukt fel. Är man ledsen blir man inte gladare av att få höra att man borde vara glad, snarare tvärt om. Det är ok att ha alla möjliga känslor, det finns ingen mall.

Nu sitter jag här och tittar ut över världens vackraste vinterlandskap. Vi har fått nästan 15 cm snö, solen skiner och jag njuter av utsikten alldeles av mig själv! Hehe… Dessutom finns det chokladpudding och julmust. Så vill ni få mig att njuta, håll bara tyst och ge mig julmust och choklad så ska ni se att det ordnar sig i åtminstone i tio minuter. 🙂

Lite vinterbildbomb från mitt hem i brist på tänder och sånt: