Ha råd eller nekas vård

Det räckte inte till denna gången, all positiv energi i världen kunde inte hejda bihåleinflammationen från att tåga in och stänga dörren till mina sinushålor. Maj har aldrig strålat mer och här ligger jag däckad när jag mest av allt vill vara ute och smutsa ner mig i jorden. Frustrationen är total. Till och med när jag är sjuk och inte kan annat än vila blir jag så galet rastlös. Det är som att ha en vild kanin i huvudet. Den förstår ni va? Haha…

Jag går ytterst sällan till läkaren, min tanke brukar vara ”vad ska de säga som jag inte redan klurat ut, och vad ska de göra åt saken som jag inte redan gör själv?”. Slösa min tid på att sitta i väntrum och slösa andras tid i en överbelastad vårdinstans. Jag är också allmänt vrång då någon främling ska peta på mig och förhöra mig (doktorn). Jättefånigt. Senast jag hade bihåleinflammation och var så dålig att jag knappt stod upp blev jag ivägkommenderad till doktorn och i ottan hade jag tre vänner som ringde och såg till att jag verkligen gick. Det är äkta omtanke och vänskap, om ni läser detta så vet att det är något som bitit sig fast i min själ.

Denna gången hajade jag alltså lite fortare vad som var på gång. Men självklart hade jag envist tagit mig till jobbet med tanken att jag hade ju två timmars resväg att kvickna till på! Ibland borde man slå sig själv i huvudet hårt. Två timmar att bli ännu sämre på snarare. (Det är detta jag alltid säger, ingen tackar dig för att du spelar superhjälte! Ändå envisas jag med att skita i mina egna ord. Leva som man lär är det svåraste som finns. Hej verkligheten!) När jag precis orkat få på arbetskläder tog jag slut och gav upp. Vårdcentralen ligger strax intill och hade drop in. 30 min med kölapp i hand, sedan beskedet att jag inte var listad där och skulle vända mig dit jag var listad. Nästan två timmar spårvagn och buss därifrån. Men om jag listar mig här NU? Frågade jag och fick svaret ”ja, då kostar det 300 kr”. Jag kände motståndet så tydligt och blev så paff av att bli nekad, samt frustrerad ledsen och uppgiven så jag bara gick därifrån gråtande och snorande som ett barn.

Vad jag läst mig till tidigare och hade i minnet var att man ska kunna få vård var som helst, men att man ska lista sig där man vanligtvis går för vårdgivaren får pengar från staten utifrån antal listade. Att det skulle kosta pengar att lista om sig fattade jag inte, och kunde inte tro. Googlade info om detta och det var inte helt enkelt att hitta svar. Info-sidan om listning i vården talade inget om några kostnader. Till slut hittade jag en annan sida som talade om att det kostade 300 kr att besöka en vårdcentral där du inte är listad. Men du behöver alltså inte lista om dig där! Citerar informationen på 1177 ”Välja vårdcentral i Västra Götaland”:

16. Kan jag bli nekad vård om jag går till en annan vårdcentral än den jag har valt?
Nej. Har du akuta problem tar vårdcentralen emot oavsett om du är listad där eller inte.Det sker efter en medicinsk bedömning/prioritering. Om det inte är akut är det upp till vårdcentralen att avgöra om de har möjlighet att ta emot dig ifall du inte är listad där.

Alltså kan jag inte nekas vård. Punkt. Jag anser inte att en person i reception kan göra en medicinsk bedömning av mitt hälsotillstånd genom att titta på mig ett par sekunder. Jag ser i princip aldrig sjuk ut, det får jag uppenbarligen betala för. Informationen jag fick var till viss del fel, att jag skulle betala för att lista om mig och då få vård. Visst hade jag kunnat betala 300 kr, men som småbarnsförälder säger hjärnan automatiskt nej, när det borde kosta 100 kr. Och jag kände mig så grymt avvisad. Jag är inte den som ställer mig och käftar med vårdpersonal i en reception, när hela mitt hjärta säger att det inte är de som ska ha min ilska, tårar och ovett… det skulle vara våra politiker som sitter där och tar det. Ska vårdpersonalen vara så hårt ansatt att de inte längre har tid för mänsklighet och hjärta? Just de sakerna som borde vara främst i våra yrken. Min chef blev så upprörd att han ringde upp vårdcentralen, blev lovad att deras chef skulle ringa tillbaka. Det gjorde hon aldrig.

Sedan nästa hand i ansiktet, ringde ”min” vårdcentral för att få en tid och visst fick jag det, med väldigt tydlig information om att jag inte skulle förvänta mig någon behandling pga restriktionerna för antibiotika. ”Du kan få komma hit om du vill. Men bara du inte tror att du ska få hjälp.” Alltså jag förstår att ni tvingas säga så här… det jag förstår väldigt mycket mindre är att vi fortsätter mata våra köttdjur med antibiotika och tvingas kasta tärning med våra hjärtsjuka patienter som absolut inte ska ha antibiotika för tandvårdsbehandling längre. Om patienten dör? Då har vi papper på att vi gjort rätt. Vilken tur!!!
Jag hade åtminstone tur sen som träffade en läkare som skrev ut antibiotika. Jag är fullt medveten om vad som händer med resistens osv, har all respekt för det och tar inget i onödan. Avvaktade ett dygn tills det var riktigt överjävligt innan jag började behandla.

När jag satt och väntade på att inte få komma in hörde jag från receptionen att ”Det tar lite extra tid, vi har nytt journalsystem och måste skriva in allt igen”. Ständiga förbättringar va… Det tar aldrig slut, så fort man har lärt sig något och fått in rutinerna så ska det kastar över bord för något nytt och ”bättre”. Det nya bättre kräver oftast mer administration, mer tid. Krävs det att hela vårdskutan kapsejsar och att varenda kotte drunknar innan någon vaknar?
För VEM sitter vi och kryssar rutor och skriver långa journalanteckningar? Jag vet vem vi inte gör det för i alla fall… det är bara att titta ut i alla överfulla väntrum i landet. Vi är så jävla duktiga i lilla Sverige. Vi och våra fina pappershögar.

JUST SMILE!