Tillbaka till jobbet imorgon
Spännande, roligt, nervöst och lite motigt! Nu är det dags att spräcka bebisbubblan och kavla upp ärmarna så att alginatblandarmusklerna syns.
1h och 50 min resväg med buss och spårvagn. Jag går upp kl 05:15 imorgon. Hurraaaaaaa! ;D Det är nog mest den detaljen som skrämmer mig. Visst är jag van att pendla en bit vareviga dag, men nu töjs det ut lite till bristningsgränsen. Dock tänker jag att det kommer gå bra. För jag vill verkligen arbeta där jag arbetar till 100% och då får resvägen bli en stund av go egentid med favoritmusik i lurarna, sova en stund mot grannens axel (oh nej!) och kanske läsa en bok eller lyssna på radio/pod. En tanke är också att jobba med bloggen, skriva texter på bussen men jag tror det är att sätta önskeribban lite väl högt. På morgonen lär jag inte vilja ha ögonen öppna och på hemvägen misstänker jag att jag är så trött att den kreativa biten av hjärnan helt klappat igen. Men vi får se. 🙂 Anledningen att jag inte tar bilen? Sitta och koncentrera mig på körning så tidigt känns väldigt okul, och sedan riskera bilköer på hemvägen retar verkligen aggronerven.
Så imorgon ska jag börja med att ställa i ordning det behandlingsrum där jag ska husera, för nu är vi inte bara lilla jag utan två sköterskor! Wiiihuuuu! Sedan måste jag uppdatera mig på nyheter, om det finns nya/förändrade rutiner, nya instrument och material och kanske nya patienter att bekanta sig med. Tyvärr kanske det också fattas oss patienter som inte längre går bland oss, eller av andra orsaker avvikit. Sådant är det ju, livet. Jag trodde inte man skulle ta det så personligt när patienter gick bort, men hos oss får vi ofta en nära kontakt så det har verkligen känts när någon lämnat jordelivet. Det är både fint och tungt att det är så, om ni förstår.
Men summan av kardemumman är att det ska bli spännande och roligt att komma tillbaka till jobbet! Lite nervöst, skraj att jag glömt för mycket och kommer vara långsam i starten. Men så får det lov att vara. Många av oss måste nog jobba på att lägga Super Woman-ambitionerna åt sidan och vara människor. Varför är det så svårt?
Att lämna min lilla för att jobba en hel dag, hur känns det? Lite tråkigt då det känns som om jag just började uppskatta att vara hemma med henne. Men bra då jag börjat ana lite mammiga tendenser och jag vill att hon ska ha en lika bra och nära relation till sin far som till mig. Hon har världens bästa pappa så jag är absolut inte orolig, de kommer nog ha det kalasbra. När man senare ska arbeta båda två känns det superviktigt att hon är lika trygg med oss båda så det bli jämvikt och inte en av oss tar hela det där sköta-barn-lasset. Vi är ju lika trötta efter en arbetsdag och vi är lika mycket föräldrar båda två. Märkligt att det ska vara så svårt att begripa för somliga.
Nu ska jag förbereda frukost och lunch för imorgon. Jag hoppas så innerligt att jag kan somna i tid ikväll, det är den största oron prick nu!
