Tandsköterskeförbundets årsmöte

Förra veckan var jag på mitt första årsmöte med Tandsköterskeförbundet i Göteborg. Först kändes det lite olustigt och tråkigt att behöva åka själv, utan att känna en själ, men så tänkte jag att det är ju exakt därför jag ska dit! Ensam på mottagningen och ganska ny i yrket behöver jag verkligen komma ut och träffa andra, knyta kontakter och skaffa mig nya tankar i huvudet. Man behöver inte vara ensam bara för att man är enda anställda på arbetsplatsen.

När jag nervöst öppnade dörren till möteslokalen och klev in vändes genast två glada ansikten mot mig och strax därpå hade alla i lokalen hälsat på mig. Kände mig så himla välkomnad och nervositeten blåstes bort i ett litet kick av detta gäng härliga och grymma kvinnor! Det rådde en avslappnad och hjärtlig stämning och jag fann det väldigt lätt att prata med alla i rummet. Jag ogillar verkligen kallprat och mingel men det här var något annat, som kändes varmare.

Men så var det något som var konstigt, som kändes fel och faktiskt gjorde mig lite chockad. Vi var ca 12 stycken på mötet. TOLV STYCKEN på vårt yrkesförbunds årsmöte!!! Hur många tandsköterskor gissar ni att det finns i Göteborgsområdet? Tja, lite fler än tolv! Vart är ni? Vart tog ni kära kurskamrater vägen, efter peppiga samtal i klassrummet om att hålla ihop för lönerna? Och alla livliga debatter på facebook-forumen, är det bara där det är livligt? Nej, det har jag faktiskt förstått att det inte är för många. Men jag blev så förvånad. Fast i vår samtid tragiskt nog inte alls förvånad heller. För vi lär oss att ensam är stark nu. Men vem är det som vill att vi resonerar så? Jag är ganska säker på att jag inte är särskilt stark ensam. Inte ens med min blogg med hyfsat många besökare är jag stark alldeles på egen hand. Det är ett fint verktyg, men jag behöver också alla de där personerna som jag träffade på mötet. Och ganska många fler.

Jag fick höra av de äldre medlemmarna att förr, ja då hade förbundet fester och det kom 200 pers. Alla ville vara med. Då fanns det pengar för att man var många som ville något. Och det var inte bara allvar, det verkade vara så mycket skoj med! En gemenskap som är svår att finna nu. Säg mig, vad är det jag inte greppar, varför vill vi inte engagera oss tillsammans idag? Vad är det som gör att man väljer bort medlemskap i sitt yrkesförbund? Kom inte och säg att det inte finns tid, för himmel och pannkakor vad tid vi alla har för Facbook, Twitter, bloggar och allt annat socialt bös på Internet. Sjukt mycket tid blir det. Upp i rök.

KRAM 🙂

P.S. Om någon undrar vad som sas på mötet så tänker jag inte säga det. Kom dit nästa gång istället. 😉