Skitsnack i sterilen?

Här är mitt senaste bidrag till Tandskötersketidningen som kom ut i förra veckan. Hade helt glömt av att publicera texten även här!

När ska vi lära oss att våga dunka rygg, istället för att fega ur och viska bakom den? Jag har inte bevistat en enda arbetsplats där det inte förekommit skitsnack. Alltså nedsättande ord om en person som inte är närvarande. Ord som vi aldrig hade uttalat direkt till den anklagade, och anklagade är vi allihop. För att vara sena, fula, malliga, snygga, haltande, skalliga, petnoga, populära och helt enkelt väldigt fel. Visst behöver vi få gnälla över chefen sinsemellan, det är inte det jag menar, utan det där infekterande och nedsvärtande som aldrig har något gott med sig. Sådant vi oroar oss över att andra säger om oss, och som vi redan säger om dem. Nu vet ni vad jag snackar om!

Jag tror inte att någon är oskyldig, inte jag heller. Oftast sker det omedvetet och tanklöst. Jag vaknade upp när jag fick bevittna hur en arbetskompis på ett skoningslöst sätt mobbades av så gott som samtliga kollegor. Hon hade ingen aning om vad som sas bakom hennes rygg. Alla elaka kommentarer saknade helt grund, hon var en av dem som hade högst arbetsmoral, alltid var trevlig och gjorde sitt bästa. Jag antar att det var därför.

Några arbetskamrater stod och pratade i korridoren, jag var ny och främmande. Passivt stod jag där och lyssnade på deras samtal om någon som var sjukskriven. Denna någon var en kollega som nu blev omtalad som både det ena och det andra på grund av sin frånvaro. Att stå där och lyssna på ett samtal om hur dålig någon var, som inte var där och kunde försvara sig och som jag förmodligen skulle träffa, gav mig en stark olustkänsla. För det första vill jag gärna bilda mig en alldeles egen uppfattning om nya människor och för det andra, vad skulle de säga om mig om jag råkade bli sjukskriven? För min del sade samtalet mycket mer om dem jag hade framför mig än om den det talades om.

Hur och om skitsnack förekommer på våra arbetsplatser är en känslig fråga att ta upp, men jag tror det är väldigt viktigt att vi vågar vädra den då och då. Varför är det så lätt att släppa iväg några nedsättande ord i skymundan, och mycket svårare att erbjuda sin hand och ett lyssnande öra till personen de berör? Vi människor är konstiga, somliga påstår att vi är flockdjur. Men vi älskar att jaga och slå ner de egna inom flocken.