Nu vill jag låsa in mig på kammaren

Vardagen är här och biter mig i rumpan igen. Det är lite väl mycket fullt ös på jobbet och jag har inte alls lust att jobba, för det kliar i fingrarna och jag vill mest bara få skriva skriva skriva! Frustrerande att jag har så lite tid för just det. I ett par månader har jag funderat väldigt mycket på vad tusan jag håller på med, och för vem… När jag både jobbat och hållit igång bloggen, plus andra uppdrag. Det var mycket tvekan och ifrågasättande av mig själv när tiden knappt fanns och tröttheten spred sig som pest genom mig.

Så galet fort det kan vända! Nu är jag sjukligt peppad och om någon ens viskar åt mig att lägga ner kommer jag hoppa på vederbörandes huvud! Antar att Årets Tandsköterska var den smocka av bekräftelse och uppskattning jag innerligt behövde prick nu. Hur kan det bli så bra?! HURRA! Men samtidigt, jag ska inte jobba ihjäl mig nu heller. Dags att värdera sitt eget arbete och dra åt sig de lösa tamparna som andra gärna drar i utan att ge. Under det här årets början har jag tänkt mycket över var jag lägger mina kort. Jag tänker gärna långsiktigt och hållbart. Det är en av många anledningar till att jag t ex samarbetar med Svenska Tandsköterskeförbundet. Jag vet vad de jobbar för, och där i ligger min framtid.

Hur ser ni på framtiden i yrket? Har ni strategier och tankar kring vilka val ni ska göra, eller hur ni vill skotta er väg fram? Visst tycker vi en hel radda saker, men för mig är den mer intressanta frågan HUR vi tar oss framåt. Det är inte lätt att höja löner. Det är inte lätt att plötsligt få ett jättestarkt yrkesförbund med tusentals medlemmar. Det är inte lätt att få alla att må bra på jobbet. Men om man inte försöker har man inte så mycket att säga till om heller. Alla är bra på olika saker, har olika styrkor. Tänk om vi alla var med i vårt yrkesförbund, vilken armé av kunskap och kraft! Den känslan fick jag på yrkeskonferensen; wow vad många vi faktiskt är med en så go stämning! Träffade också otroligt många som hade något viktigt och vasst att säga. Sluta huka er och säg det högt! För ni är ju jävligt bra. Alltså, jag måste bara flika in en sak som är en hård sanning… jag är ofta riktigt ogenerös med komplimanger, jag är ingen tjej som strör socker omkring mig. Kanske därför jag alltid haft så få tjejkompisar. Säger jag att jag tycker att någon är bra så är det så. Och bryr jag mig nu om att säga det så är du förmodligen förbannat bra. Punkt. Alla jag mötte och pratade med i Stockholm kom med något positivt och BRA. Hmmm, jag är nog fortfarande hög på endorfiner. 😀

Gå med i Svenska Tandsköterskeförbundet, 42 kr/mån! 

Göteborg hjärta Sundsvall! Jag, Ann-Christin, Nina, Veronica och Marianne. En Gott & Blandat-påse jag vill ha mer av. BÄST är ni!

Ja, så här härligt hade jag det trots att jag åkte upp helt ensam och vilsen. Hihi… Träffade en tandsköterskestudent som också åkt dit själv, så jäkla tufft tycker jag. Ska visa er fler bilder, men inte idag. Måste ju jobba med någon form av cliff hangers så ni vill komma tillbaka. 😉