Var och en för sig själv, tills döden skiljer oss åt. Det verkar luta mer och mer åt just det, i detta så kallade välfärdens Sverige. Vi är så duktiga här, ordning och reda, kvalitet och noggrann dokumentation. Pappersarbetet växer till högar runt oss i det papperslösa samhället. Och där ligger gamla Astrid och dör ensam i sin säng.
Min mormor har lämnat oss nu. Tack och lov, på ett sätt, för vad är det för liv att ligga på ett hem och sakta tyna bort i en säng? Hur rätt det än må ha varit att hon fick befrias från sin kropp, fylldes mitt hjärta av tung tjära som jag försökt tömma ur med oändligt många tårar. Det är en tröst att veta att hon fått bo på ett hem med underbar personal som gjort sitt yttersta. Men det yttersta var inte nog, påpekade de frustrerat. Ständiga nedskärningar och åtstramningar personalmässigt har gjort så att de inte har resurser att sätta in vak när någon ligger för döden. En människa ligger och dör med andra människor runt sig i ett stort hus, men ändå är hon helt ensam. För någon, som antagligen aldrig satt sin fot där, har bestämt att det inte finns pengar till ett värdigt avsked. Två personer ska nattetid täcka upp ett helt boende. Två personer med hjärta för alla men fysisk närvaro för en i taget. Jag kan så väl känna deras frustration och vanmakt! En av dem sa ”Det är ett lagbrott att låta någon dö ensam!”. Ja, det borde vara en mänsklig rättighet att få ha någon intill sig när man lämnar, om man inte har valt något annat.
Till alla er i maktpositioner över människor i beroendeställning, vart är era hjärtan, er medmänsklighet? Har era känslor för andra människor dränkts under en hög av papper med löfte om en alldeles för stor pengahög i er egen ficka?
En patient sa: ”I Sverige idag så jobbar hälften ihjäl sig medan den andra hälften inte har jobb”.
