Munskydd och visir på igen

I förmiddags kom chefen och meddelade att Västra Götalandsregionen beslutat att vi ska gå tillbaka till att ha munskydd och visir på arbetsplatsen, hela dagen i alla delar av lokalerna på kliniken.

Det kändes som om hoppet sjönk rätt ner i skosulorna. Vi var väl på väg åt rätt håll med covid-19? Dagen på klinikmötet då vi var så lycklliga över att slippa ha munskydd hela dagen… Nu går vi bakåt istället för framåt. Känns så otroligt deppigt och jag ville gråta av frustration när beskedet kom idag.

Det kan väl tyckas gnälligt att känna så, det är bara ett munskydd. Eller i mitt fall ett visir. Men det handlar om känslor till stor del. Vi har kämpat med denna pandemi, och känt hoppet och ljusningen nu under hösten. Så kommer bakslaget med ökad smittospridning och ny variant av viruset. Luften pyser ur en.

Jag jobbar med visir i receptionen, från och med idag, igen. Anledningen till att jag har visir och inte munskydd är att min astma förvärras riktigt mycket av munskydden. Av visiret får jag ”bara” huvudvärk. Efter två timmar med visiret på idag förstod jag på riktigt var den ständiga huvudvärken i våras kom sig av. En molande spänningshuvudvärk smög sig på under dagen. I våras utvecklades den till en migränliknande huvudvärk som inte ens gick över när jag sov. Grät ibland efter jobbet för att jag hade sådan kraftig huvudvärk. Trodde det var visiret till viss del, men mest stress. Men idag när huvudvärken kom var det inte svårt att koppla ihop den med hur det kändes i våras och med visiret.

Har förstått att även lätta tryck mot huvudet, som man inte tänker ska påverka, gör det. Känner mig uppgiven, less och arg på detta förbannade virus! Jag är fem år och någon stampade just sönder godispåsen jag blivit lovad till helgen, mitt framför ögonen på mig. Så känns det!

Hur har ni andra det där ute i landet? Är det tillbakagångar i restriktioner och förhållningsregler även i andra landsting? Hur känner ni?

Vi vår såklart kämpa på. Hej och hå. <3