Mobbing vi inte törs tala om
Sitter här och känner mig så nedrans privilegierad som fått trivas som en välvattnad ros på min arbetsplats ända sedan examen från tandsköterskeutbildningen. Det är med frustration och ilska jag inser mer och mer att det inte är alla förunnat.
Under åren jag räckt ut min hand genom bloggen har jag fått ta del av flera ledsamma berättelser om utfrysning, trakasserier och mobbing på arbetsplatser. Ingen är oskyldig. Allra minst somliga chefer. Du som tror att du inte har något med mobbingen att göra, men vänder ryggen till och låter bli att agera mot den, du är nog mest skyldig av alla. För du är medveten om vad som pågår! Du ser. Du hör. Du ignorerar. Den usla fegheten gör mig illamående.
Jag har redan postat Karin Sjögrens senaste krönika i tandsköterskornas Facebook-grupp, men alla hänger inte där och den tåls att läsas igen och igen och igen. Tills poletten trillar ner. Läs nu och begrunda, ta till dig och se inåt. Har du någonsin haft del i detta på din arbetsplats? Det är hög tid att rannsaka oss själva!
Karin Sjögren – Jag grät hela vägen hem…
Jag grät själv när jag läste. Fy fan! Känner igen alla de där känslorna. I en annan tid, då jag inte heller vågade ställa mig upp och säga ifrån, eller ens gå. Jag förstår så väl och det smärtar mig så mycket att någon ska behöva genomgå detta på en arbetsplats med vuxna människor! På en arbetsplats där man är så duktiga så, blänkande bänkar och gruppfoton på en lycklig personal med bländvita leenden. Åter igen får jag säga det; teater känns det som.
Hur kan det bli så här, att någon får gå hem gråtandes varje dag utan att någon ser? Är människorna där i fikarummet verkligen så onda? Snälla säg mig att det inte är så. Säg att ni inte visste, er självupptagenhet försåg er med skygglappar. Inte är det heller bra, men då har vi hopp om förbättring och skygglappar kan tas av.
Hur ska vi få bukt med detta? Jag säger ta upp det i fikarummet direkt på måndag! Be bold and brave! Våga rannsaka dig själv, för det börjar alltid hos dig själv skyldig eller icke skyldig. Att säga ”Ja men jag har inte gjort nåt, vad ska jag göra?” gör dig lika idiotisk som de som ”gjort nåt”. Det är inte bara någras ansvar att en hel grupp ska fungera och må bra ihop.
Jag funderar rätt ofta och allvarligt över om jag är en bra kollega. Ser jag mina arbetskamrater? Frågar jag hur de mår? Anstränger jag mig för att notera om något inte är bra en dag? Ser jag till att alla får en bit av fikabrödet jag tog med? Tar jag extra väl hand om den som är ny?
Jag får aldrig glömma att fortsätta ställa mig dessa frågor regelbundet.
För annars är jag bara en liten lort.
Läs gärna några tidigare texter jag skrivit i ämnet:
Kropp & Själ i P1 om skitsnack på jobbet
Har ni tips på hur man ska komma tillrätta med mobbing och utfrysning på jobbet så dela med er. Kom igen, sluta huka och visa ryggrad och systerskap!
