Medmänsklighet är omodernt

Tåget som tar mig hem ankommer och människor strömmar ut. En ung man rasar i backen när han gått av och blir liggande. Uppenbarligen är han riktigt full, eftermiddagen till ära. Ingen stannar. Jag sätter mig på huk vid honom, stryker hans arm och försöker få kontakt. Inte lätt som han sluddrar. En ung kille kommer till undsättning för att hjälpa honom upp på fötter. Han är nog hälften så stor och stark som killen på marken. Vilja och envishet, en bänk.

En man och kvinna ur tågpersonalen har kommit ut och står och tittar. Jag fattar ju att det är både killens fylla och utseende som orsakar deras dömande blickar och total avsaknad av ingripande. Här kämpar två ganska taniga små personer för att hjälpa en stor och tung kille på fötter medan ett helt tåglass av människor passerar. Visst ser de, denna stirrande boskap. Men i individualismens tid finns inte rum för en medmänsklig hand.

JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD PÅ ER. 
Jag skiter fullständigt i vem han var, varför han var full… Ingen människa ska behöva ligga ensam på gatan med eventuella skador när ni andra passerar en meter ifrån.
Nästa gång är det DU.
Tror du att jag stannar och hjälper dig?
Javisst gör jag det.