Listen, I’ve cat bad news
Kommer hem från jobbet kl 17:30. Gör det korta yogapass som bara måste till varenda dag nu om kroppen ska må bra igen, medan dotter står bredvid och skrattar ihjäl sig av åsynen. Fint att kunna roa henne med mina stelbenta försök till hundar och trän etc. Dusch på det i brist på att kunna autoclavera mig. Lura dottern att det är natt och sovdags, laga middag och knö ner i magen, fixa matlådor och annat stök inför en ny lurig dag imorgon. I bakhuvudet surrar två texter som måste bli skrivna. Helst igår. När allt så är färdigstökat och bökat inser jag att jag har 30 min på mig att prestera läsvärda meningar innan jag behöver sova om det ska få sovas någorlunda. Tar fram laptop, gräver fram soffan under allt bråte i min skrivhörna. Tittar på klockan, där gick tre minuter. I can do it!!! Känner den negativa stressens orm rusa genom mig. För mig känns det som en orm av sugande luft som börjar i mellangärdet, rusar genom kroppen upp till huvudet där den väser ur sig all luft och gör mig yr och suddig i tanken. Öppnar textprogrammet och börjar på en kladd. Hur jag än bär mig åt hamnar bokstäverna huller om buller. Hela tiden ett öga på minuterna som försvinner till dåtid. Det funkar inte och det enda jag kan få ur mig är det som upptar den här kvällen och stunden. Och det resulterade i slutändan bara i den här jättelarviga bilden:
Nu skiter jag i den här dagen, godnatt och ajöss!
