Kvinnan i sidovärlden

Det är 8 mars, internationella kvinnodagen.

Jag är sällan bra på att uppmärksamma speciella dagar, jag upplever ofta att jag lever i lite av en sidovärld. Ibland kommer jag på mig själv och det studsar ur mig ett ”Hoppsan, jag ska ju vara med i er värld också!”. Det är inte meningen, jag bara glömmer mig ibland. Glömmer att vara med.

Jag försöker komma på något bra att skriva denna dag. Något viktigt och starkt. Men ni är så många kvinnor där ute som säger det så bra redan. Vad har jag att tillföra? Det jag slås av är känslan inuti, att jag älskar att vara kvinna. Så är det nu och har nog alltid varit. Jag älskar min kropp. Även om den trilskas ibland och allt inte är enligt mina ideal alla dar så är den helt jävla grym. Ett under av förmåga, alltid mjuk och stark på samma gång.

Jag älskar mitt psyke trots att det gör mig ont ibland. Jag älskar alla känslor, att få vara mycket och kraftfullt av allt! Starka känslor är en välsignelse när man kommer på varför. Utan dem hade jag inte suttit här och skrivit, inte föreläst, inte engagerat mig. Vi kvinnor har så mycket power i hur just vi är skapta i mångt och mycket, men eftersom världen speglas av hur män är så tvingas vi många gånger stoppa undan våra grymma egenskaper för att anpassa oss till det manliga klimatet och tillvägagångssättet. Det är att förlora för alla inblandade. Korkat och dumt.

Kanske är det därför jag gillar att jobba ensam med projekten i min sidovärld. Här kan jag vara mig själv fullständigt, inte anpassa mig, och hitta vägar framåt som andra duktigt sopar igen i den vanliga världen.

Två döttrar har jag satt till världen. Jag ska visa dem att man inte behöver nöja sig med en utstakad väg. Att det finns en viktig anledning till att jag ibland sitter upptagen vid datorn hemma och inte vill leka. Att man inte alls behöver gå till ett arbete och vara trött och less, utan att man kan skapa sig egna förutsättningar och ge utrymme för sitt inre driv. Det finns annat livsviktigt än tvätt och disk, jag ska lära dem att skita i att städa när det brinner i själen. Jag ska lära dem att deras drömmar är värda att prioriteras, att de visst har rätt till scenen där grabbarna står.

Och jag ska tala om för dem att aldrig sitta och titta på när killar utövar sport. De ska delta!

Och så måste jag bara dela min förbannade Facebook-status apropå det märkliga i att alla säger grattis på denna dag:

Varför tusan säger alla ”Grattis på kvinnornas dag”? Grattis till vad fan då? Rösträtt? Grattis till att det inte längre är lagligt för din man att våldta dig? Grattis för att vi fortfarande har jävligt lång väg att gå innan vi kvinnor har lika lön för lika arbete som männen? Grattis till att alla kvinnodominerade vårdyrken fortfarande är låglöneyrken och pissigt nedprioriterade?

Alltså jag älskar att vara kvinna. For real. Men jag tycker inte den här dagen ska handla om ett smajlande grattis. Ska vi le och vara tacksamma också??

Nä, på med kängorna och sparka upp en dörr eller två istället. Sedan kan jag säga grattis till härligt nedsmutsade skodon!