Jaha, nu är hon sjuk igen

De två sista veckorna innan semestern innebar smått sjukdomskaos här hemma. Den ena efter den andra golvades vi av covid. Min värsta dag hade jag sådan fruktansvärd huvudvärk att jag inte kom ur sängen. Halsen kändes som ett öppet sår och jag har hostat hemskt fram till nästan nu. Däremot har jag knappt haft feber och inga andningssvårigheter. Kanske tack vare att jag trycker i mig maxdos astmamedicin. Ja, vaccinerad är jag och hade covid i februari/mars.

Covid covid covid

Det senaste året har jag varit sjuk extremt ofta (även annat n covid). Det känns som att det räcker att någon med ett virus tittar på mig så hoppar det över till mig. Tröttsamt, inte bara fysiskt utan det dränerar en även psykiskt att vara frånvarande från jobb så ofta samt veta att kollegor blir lidande. Och inte minst allt i privatlivet som ställs in, skjuts upp eller helt enkelt inte orkas med. En ständig känsla av att ”komma efter” i livet och aldrig orka hämta hem.

Jag finner det svårt att koppla av och fokusera på tillfrisknandet hemma, stressen av att ha sjukfrånvaro ofta från jobbet och vetskapen om att det drabbar kollegorna är ständigt närvarande. Detta har inget att göra med kollegor eller arbetsledning, denna oro klarar jag galant att manifestera på egen hand.

”Jaha, nu orkade hon inte komme till jobbet igen då.”

Något som däremot understrukit dessa känslor är en av mina första erfarenheter från tandvården. Under en LIA (Lärande i Arbete; praktik) stod jag tillsammans med ett par medarbetare som sins emellan ifrågasatte en annan kollegas sjukfrånvaro. Visst kan man undra varför någon är borta ofta, men det fanns ingen empati i deras uttalande. Snarare var det högst anklagande och misstroende.

Jag stod där, mitt i gruppen, och kände mig väldigt obekväm. Jag visste inget om denna kollega eller bakgrunden. Jag minns hur jag tänkte att jag inte borde höra detta samtal. Det var verkligen inte menat för mina öron, en utomstående praktikant. Jag hann också känna av känslan… ”Det är så här det skulle pratas om mig om jag var frånvarande på den här arbetsplatsen”.

”Ord lever längre än gärningar.”

Min känsla där och då var såklart ingen sanning. Men känslor väger tungt, de bryr sig inte om sanningar. Och ord som uttalas kan etsa sig fast i en evighet. Den där lilla episoden under min LIA utgör en ytterst minimal bråkdel av mitt yrkesliv. Ändå är det en erfarenhet som stanant kvar.

Jag har lärt mycket av de där orden, reflekterat och utmanat mig själv genom dem. Kommer på mig själv med att tänka ”lät jag så nu?”. Försöker bära med mig den positiva lärdomen om hur jag vill bemöta andras frånvaro. Det krävs påminnelser till mig själv.

Människan har snabbt till att döma andra. Så är det. Men vi kan bli medvetna och sträva mot att ta ett aktivt ansvar över hur vi bemöter och uttalar oss. För det är ju kanske inte som vi tror.