Jag tror med det bestämdaste att det är mycket nyttigt att själv vara den maktlösa nere i behandlingsstolen då och då. Att få känna oron, smärtan, utsattheten och känslan av att vara på väg att drunkna av allt vatten som sprutas ner i halsen. Jag kan bara gladeligen konstatera att det behåller min empati för patienterna! 🙂 Oavsett vad man jobbar med bör man nog ställa sig på andra sidan då och då. Det är lätt att skygglapparna växer ut och till slut blir det ”bara ett jobb”. För mig, har jag upptäckt väldigt nyligen, är att jobba med människor aldrig ”bara ett jobb”. Det värdesätter jag. Skulle jag hamna på ett kontor är jag rätt säker på att jag hade vissnat och dött som somliga av mina stackars försummade krukväxter (alla mår bra nu!!). Dessa tankar och funderingar ger mig en viss förståelse för att många med rent administrativa arbeten faller in i en viss bitterhet som leder till verklighetsfrånkoppling och total oförmåga att leta lösningar utanför regelböckernas strikta rader. Fram för en dags prao om året inom ett yrke som är motsatsen till ditt eget!
Idag gav jag upp mitt envisa försök att rädda min ena visdomstand från inflammation. Som patient försöker jag vara stursk och tålig men märker alltid till slut att jag är en ganska gnällig liten kyckling ändå. Att rensa runt en ond visdomstand är verkligen inte det roligaste jag vet, de två jag har brukar turas om att försöka ta livet av sig själva samtidigt som de tränar mig i smärttålighet. Varje gång bestämmer jag mig för att det är nog, de ska ut, det är slut! Sen lägger sig inflammationen, värken vinkar adjö och jag går tillbaka till mitt fega kycklingstadie där jag tycker att ”nu sitter den ju där så snällt, inte behöver den dras ut än”. ^_^
