Ja, jag har ett beroende.

Jag som hade tänkt göra så mycket bra under påsken, t ex hinna svara på mail och skriva så där jättemycket. Istället blev det pannkaka av alltihop och ingenting gjort. Mest känt mig deppig och apatisk. Därför var jag jätteglad att få komma till jobbet idag, herregud vad jag sprudlade! Träffa människor, känna sig viktig och behövd, göra nytta och få massor av inspiration. Nu är jag tusen gånger gladare och femtioelva gånger tröttare, så gött! Att både få jobba och vara föräldraledig är toppen för mig just nu. Nästa vecka ska jag gå från två till tre dagars arbete i veckan. Lagom är bäst, så sant som jag är svensk i lilla landet lagom. 😉

Jag har funderat över varför jag varit så låg hela påsken. Till liten del tror jag att det fortfarande är hormonspiralhäxan, till stor del att jag vräkt i mig godis i dagarna fem. En längre period har jag varit hemskt duktig med ordentlig mat och minimalt med sött, varit piggare och gladare. Så denna dipp rätt ner i kärret. Dags att se mig i spegeln och erkänna… jag är en socker-junkie, karamellknarkare, sötsaksnarkoman och en fara för både mig själv och mina nära om det finns godis i huset. Jag tar en runda i köket och plockar en (bara en) godis ur ägget. En runda blir snabbt tre fyra sju femton rundor. Försök inte gömma godis för mig, glöm att jag inte skulle hitta det! Jag har tränat på att gömma godis sedan barnsben och kommer självklart känna under sängen mellan madrassen och träribborna. Mamma, jag erkänner nu! Jag är beroende. Imorgon deporterar jag resterande godis till min mans arbetsplats. (Förutom de dragerade skumäggen och all choklad. Men choklad är ju inte godis, det vet alla.)

Dags att se Sockerfilmen igen!

Det gör lite ont i tänderna nu. Jag tror de har ångest.

När det ilar är det tänderna som skriker ut sin ångest, det vet ni väl?