Den här känslan av att behöva vara tillgänglig jämt. Mobilen i fickan, ständigt uppkopplad. När jobb-mailen sätts på autosvar vid semestern så nås du fortfarande på din privata mail, av kanske fler än du önskar? Jag har dessutom ännu ett mailkonto kopplat till det jag gör här på bloggen och tandvården i stort. I början av sommaren bytte jag dator och mindes inte mitt lösenord till det mailkontot. Jag tänkte direkt ”Gött! Nu skiter jag i den mailen i en månad!” och gjorde precis det.
Jag var rätt slitet i huvudet efter vårterminen och bestämde i samma veva att strunta blankt även i min privata mail. Det enda jag gav uppmärksamhet åt var nån avisering om myndighetspost eller faktura för nåt köp. Mobilaviseringar AV. Jag har dock aldrig några ljudaviseringar på för annat än telefonsamtal och sms. Det är för mycket som pockar på ens uppmärksamhet idag.
Vad SKÖNT det var att stänga av. Hjärnan höll semesterstängt, bannemig. Och vad missade jag? Inget. Visst försökte folk nå mig, saker jag skulle svara på, men det var sannerligen inget som inte kunde vänta och ingen blev ens irriterad. Det är bara vår moderna vanföreställning om att vi måste vara nåbara och så jävla snabba med återkoppling hela tiden. Det mesta kan vänta, ingen dör!!!
Men jag tror absolut att om vi ständigt ska förväntas vara nåbara och ständigt underhålla idén om det uppkopplade livet så kommer våra hjärnor till slut rinna ut som överkokt spaghetti. Och nu pratar jag givetvis inte om privata angelägenheter och goda sociala kontakter, utan allt annat brus och alla som vill ha något av oss. Vi kan vänta.
