Frustration, stress och hemma sjuk. Igen.

Det här året har det känts väldigt svårt att skriva och dela med mig av mjuka ämnen här i bloggen, så som känslor och personliga reflektioner över tillvaron. Kanske för att jag haft lite väl mycket av den biten och inte känt mig redo att låta utomstående granska det. För det är väl lite så det kan kännas ibland när man skriver offentligt, att man blir granskad, och sårbar. Det är okej nästan jämt, men inte när man har fullt upp med sitt eget hjälplösa sprattlande i livskarusellen.

När jag väljer att skriva om det som pågår inuti tror och hoppas jag att det ska vara till gagn för någon annan där ute. Någon som råkar känna detsamma och som i läsande stund inte känner sig lika ensam längre. Om så är fallet, är allt vunnet för min del. För att ingen ska behöva känna sig ensam. Så viktigt.

Det som stjälper

Nu är jag hemma sjuk för andra gången sedan oktober. Andra gången på mitt nya jobb. Förra gången var det rejäl förkylning med feber och därefter kom bihåleinflammationen. Två veckors frånvaro. Nu är det samma visa igen, men förhoppningsvis bara en vecka. Covid-test idag på vårdcentralen.

Bara genom att skriva detta, föra på pränt hur mycket jag varit borta och hur dålig jag är på att hålla mig frisk, så knyts en stor klump innanför bröstbenet av ångest och stress. Strupen snörs ihop och jag känner mig precis som en frustrerad och ledsen tonåring som desperat försöker få makt över en situation jag inte riktigt förstår.

För jag gör prick allt rätt enligt alla böcker jag någonsin läst om hälsa och immunförsvar. Jag skriver den meningen och känner i samma takt som orden uppenbarar sig på skärmen hur den frustrerade tonåringen tar över och gråtskriker VAD GÖR JAG FÖR FEL?! Jag gör alla hälsomässiga prioriteringar rätt, ändå golvas jag var gång barnen kommer hem med snuva från förskolan. Frustration och tandagnisslan, var är min bettskena?!

Här om dagen tror jag att jag fick en fingervisning i rätt riktning; jag är ständigt är så stressad och oroad över att bli sjuk, att jag av den anledningen faktiskt blir det. Långvarig stress och oro sänker immunförsvaret. En detalj som jag har läst i alla de där böckerna om hälsa, men givetvis avfärdat för jag är ju inte stressad. Det gäller inte mig, bara andra. Herregud, jag är inte stressad på jobbet och har det mer än lovligt bra hemma, vem är jag att gnälla över stress då? Eller så är jag bara fast i ett desperat försök att hitta en syndabock som inte finns. Men baciller och virus finns, jag kanske skulle ta och acceptera det…

Likväl är den där klumpen kvar i halsgropen och hur mycket jag än tycks prioritera sömn, motion och träning, bra kost, vitaminer, hälsopreparat och frisk luft i massor så blir klumpen inte mindre. Den växer sakta.

Det som hjälper

Jag övar mig på att säga som det är, och känns, till människor utanför den innersta cirkeln. Idag gjorde jag så när jag ringde till klinikkoordinatorn på jobbet. Blottade den fula klumpen innanför bröstbenet som jag inte kan kontrollera. Jag fick något så väldigt fint tillbaka; ett långt samtal fyllt av värme, stöttning och empati. Ibland behöver vi någon som förklarar de mest elementära sakerna för oss, som vi egentligen vet men inte lyckas befästa i nuet. Som att är man sjuk så är man sjuk och då finns det inget viktigare än att vara hemma och vara just sjuk. Så att man kan bli frisk. Ingen skuld och ingen skam.

Det fulfina i kråksången är att just för att jag trivs så väldigt bra på min nya arbetsplats så känns det extra jobbigt att inte vara där. Äntligen känner jag en sprudlande arbetsglädje igen, och så sitter jag här hemma snorig och dan. Men hallå, det är ju fantastiskt! Äntligen liksom, äntligen goa jobbkänslor som jag ska ta vara på. Ibland är det hårdaste jobbet det med sitt eget huvud, att vända negativa tankegångar och fokusera på att det egentligen är rätt BRA!

Nu ska jag göra mitt bästa för att fokusera på att bara låta mig själv vara och bli frisk.
Läget är läget, vi kan inte påverka det mer än att ta hand om oss själva, och ta hand om varandra på jobbet. Jag vårdar det faktum att jag har ett jobb som jag vill vara på ömt.

Till dig som orkat läsa så här långt, det känns bättre nu. Skriva av sig är bra, ord är bra och känner du också stress över din situation så lämna en kommentar och häv ur dig. Ut ska skiten, kvar blir förhoppningsvis lite sinnesro. <3

Dagens hemmaövning: Se regnbågen, inte den grådisiga himlen. Ser du flygplanet? Det är på väg mot regnbågen!