Framtiden är oviss

Jag och lilla bebisen Vilda, 2 månader gammal, har varit och hälsat på på jobbet. Framtiden är oviss för mig där, just nu vet jag mest att jag är föräldraledig och inte så mycket mer.

Det var så mysigt att komma till vår lilla klinik och träffa gänget! Älskar detta ställe helt knäppt mycket. Läget på det lilla välplanerade torget, klinikens lilla storlek, patienterna som känt dess väggar längre än jag, känslan av att det är familjärt att komma hit… Så fint allt det där. Nu är det så att min chef lämnar och överlåter kliniken till en ny tandläkare. Det är ledsamt som en skilsmässa, men ibland tar något slut och banar väg för nya äventyr. Frågan är om jag stannar eller går vidare?

Innan var det jag som valde vem jag skulle jobba för, nu har jag kvar min anställning i Praktikertjänst men för någon helt ny som jag inte känner. Det kan bli jättebra det med såklart! Men frågan är om jag är villig att pendla så långt för någon annan. 4 timmars resväg kollektivt om dagen, eller 3200 kr i månaden med bil. Då måste det verkligen vara värt det känner jag. Innan har jag kunnat åka bil en bit av vägen med min chef, och ibland resten med bil från min mans arbete. Nu blir det spårvagn och buss hela sträckan. Det innebär att jag i princip inte skulle se mina barn alls på vardagarna. När förskolan ringer och något hänt barnen känns det inte bra att behöva svara ”Jag är där om 2 timmar”. Den gör rätt ont i mammahjärtat. 3200 i bensinkostnad och trängselavgift gör rätt ont i tandsköterskeplånboken å andra sidan. AJ som fan, typ. Hur hade ni resonerat?

Det är en sak att välja att resa långt till jobbet varje dag när man jobbar för någon man känner personligen och som blivit en nära vän. Man ger och tar lika mycket och stöttar varandra ömsesidigt. Jag har verkligen fått vara en fri fågel på min arbetsplats och det har gjort att jag mer än gärna lagt ner min själ där. Men en sådan arbetsrelation uppstår inte genom en signatur på ett anställningsbevis, det kräver att man känner varandra väl, vill samma saker och har stor respekt för varandra.

Det jag vet idag är att jag skulle sakna patienterna och min fina kollega Bea något ofantligt. Bea, som också är tandsköterska, har kommit att bli en vän och en person jag är otroligt glad att jag fått in mitt liv. Dessutom kompletterar vi varandra arbetsmässigt helt sjukt bra! Nu blir jag blödig och snyftig känner jag, haha…

Vi får se, jag får känna efter. Just nu är det föräldraledigheten som är viktig. Men jag vill ge allt en chans. Dock hade det varit skönt att vara närmre hemmet någon gång i framtiden. Alingsås skulle jag gilla. Lerum funkar också. Men Alingsås är ju såååå fint och mysigt! Älskar! 🙂

Nu ska jag vårda min förkylning. Min farfar sa alltid att är man bara rädd om sin förkylning så kan man få behålla den länge, tänk på det! Hehe. Det är ju Svenska Tandsköterskeförbundets Yrkeskonferens denna vecka! Jag är hemma och ammar bebis, men ni får kanske se mig ändå? 😉 Kram på er allihopa!