Förberedan inför ett efterlängtat farväl
Igår kväll låg jag hemma i sängen och schluddrade och tyckte att livet var ganska så härligt ändå! När jag pratar som ett fyllo för att halva munnen är bedövad och all värk är magiskt borttrollad då har jag det fantastiskt bra alldeles för mig själv. Men säg den lycka som varar, och säg hur gärna man inte vaggar in sig själv i falsk tro om problemens enkla lösningar. Denna gång hjälpte det inte att försöka spola ner i visdomständernas fickor, tack vare min nitiska egenvård var det så fint läkt på ytan att det inte gick att nå ner till de elaka små trollen som förmodligen härjar vid rotspetsen. I morse satte de igång att med full kraft slå in spik i mitt käkben, åtminstone kändes det så. Vidriga vidrighet!
Eftersom mina visdomständer är av den lömska karaktären och sitter lite på tvären, samt att min chef är underbart mån om vår fortsatt goda arbetsrelation, så har han skickat mig till en specialist i oral kirurgi som ska få trixa ut tänderna. Idag var jag där på blixtvisit så att han fick bilda sig en uppfattning av arbetsplatsen så att säga. Ska också äta penicillin före ingreppet så därför plockade han inte ut dem idag. Känns bra att bli ordentligt omhändertagen. 🙂 Jag gillade verkligen deras mottagning, det kändes hemtrevligt när man kom innanför dörren. Så fint väntrum, tyvärr blev det dåliga mobilbilder…
Någon som känner igen sig? Ni får kanske veta vart jag varit efter nästa besök!
Gjorde en reflektion angående EMS:en (ultraljudsapparaten man tar bort tandsten med) igår när jag blev plågad i tandläkarstolen. Det hemska, skärande ljudet den ger ifrån sig upplevde jag som uppemot fem gånger värre när den arbetade inne i min egen mun, jämfört när jag sitter bredvid. Vanligtvis när jag får tandsten borttagen är det inte så farligt, men när den skulle ner och bröta längst in i munnen runt visdomständerna skar det genom öron och huvud så att jag trodde att öronen skulle skrumpna ihop och trilla av, haha! Hemska hemskhet.
