Igår var jag på min första disputation. En disputation är när en doktorand har gjort en vetenskaplig doktorsavhandling och ska försvara denna inför en betygsnämnd och åhörare. Väldigt allvarsamt och ofta högtravande har jag fått höra, dock var omnämnda disputation ganska så avslappnad tyckte jag. Skönt för en människa som jag, som oftast tycker att det är väldigt onödigt att sätta sig på höga hästar där få hör vad som sägs.
Rubriken på aktuell avhandling löd ”Long-term development of temporomandibular disorders in rheumatoid arthritis”. Alltså handlade den om problem och förändringar som kan uppstå i käkleden på grund av reumatiska sjukdomar.
Innan förbereddes jag på att det skulle hålla på i ett par timmar och förmodligen inte vara överväldigande spännande för mig. Oron för att somna i föreläsningssalen jagade mig, jag har tidigare erfarenheter av stela salar med stela stolar som skoningslöst framkallar insomnia. Morgonen började med en mardröm om att jag både blev försenad och gick vilse, men till slut råkade på disponenten i en gudomlig aftonklänning hemmahörande på Oscarsgalan. Vaknade och tog mig en redig kopp kaffe.
Jag får erkänna att det vid ett tillfälle hände att jag gled ner aningen för nära golvnivå under disputationen. Men jag är faktiskt förvånad över mig själv, hur intressant jag tyckte att det var. Jag lärde mig en hel del om våra leder, hur sjukdom kan skada dem och vad som då sker. Jag gillar att veta samband och verkan, till exempel hur en sjukdomsdrabbad käkled kan påverka hela bettet och en människas totala levnadsstandard. Det ligger så otroligt mycket värde i den, för många självklara saken, att kunna tugga och äta, prata och alls kunna öppna munnen.
Det är för mig imponerande hur man orkar sitta rakt uppochner, först tala om sitt arbete för att sedan bli utsatt för en mängd frågor. Under flera timmar. Frågor ställda på ett så överdrivet akademiskt vis att man undrar om den som ställer frågan ens vill bli förstådd och få den besvarad? Sådant tycker jag inte om, men det är kotym. Så ska det vara säger de lärde. (Då älskar jag att vara olärd, haha!)
