KÄNNS SOM ETT GÄSTSPEL.

För två veckor sedan fick jag beskedet att min provanställning skulle avslutas. Avskedad innan jag blivit ordentligt provad. På grund av Corona-krisen.

Fick ett råd av någon att inte tala om här att jag mist jobbet. Men vet ni, det tänker jag göra ändå. Jag hatar tystnad och att inte säga som det är, även när det svider och bränns. Kanske särskilt då för jag tycker det är så otroligt viktigt att få bort skuld och skam som ofta är kopplat till allt som har att göra med att bli bortvald, dålig ekonomi och förlust. Jag vill vädra ut den där unkna känslan och byta ut den mot gemenskap och mod att hitta och stötta varandra i jobbiga tider. Kan jag göra att någon där ute känner sig mindre ensam i avskedets kölvatten så är allt vunnet. Tystnadskultur är skit!

Tre månader fick jag som receptionist på tandvårdsklinik. Det var så otroligt skönt att slippa ifrån arbetslösheten och jobbsökandet som var i vintras. Den där lättnaden, känslan att allt ordnat sig och man kan slappna av igen… ja, ni vet. När jag fick beskedet om uppsägningen fick jag en chock, tog en stund att reagera. All den där oron, osäkerheten, ovissheten kraschade ner över mitt huvud som ett rasande betonggolv. Har ni tänkt på hur mycket ens yrke och jobb definierar en? Hur det liksom ger en extra styrka i ryggraden…

Jag tackar den del av mig själv som alltid är stark och ser till att jag reser mig upp och borstar bort skiten. Samtidigt måste man få lov att vara ledsen. Det har jag varit. Ledsen, besviken, frustrerad, förbannad som fan. Alla de där känslorna har fått ta plats, för annars imploderar man. Men jag är nog den som sköter mina känslor privat, ruskar mig själv och går för att göra mitt jobb så bra jag kan tills tiden runnit ut. Men klart det inte känts så muntert, har fått sparka iväg mig till jobbet och skrikit peppande ord inuti mitt huvud. Alltid en plan, en strategi. Det är viktigt.

DET ORDNAR SIG

Glöm inte det. Vi är alla i den här röran nu, det kommer vara stökigt och för många mycket värre än för mig. Men någonstans där i framtiden så kommer det ordna sig. För allt har en tendens att göra det till slut.
Håll ut, håll i. Håll om.

Vad ska jag göra nu? Jag gick precis igenom prick alla jobbannonser på Arbetsförmedlingen i de områden jag söker och det var ju inte en munter syssla. Men jag tänker andas och göra vad jag kan för att slipa mina kunskaper i olika områden här hemifrån. Det finns alltid något man kan göra för att förbättra sig, och ingenting är ristat i sten.

DET FINNS ALLTID EN PLAN ATT SMIDA

Och så blev DET HÄR inlägget högst aktuellt igen då!