Barn och godis

Hur gör ni med era små barn och godis?

Jag har två döttrar på 4 respektive 1,5 år. Vi har hållit emot godis tills vår äldsta var så gammal att det inte gick att konfiskera godiset ur påsen från fiskedammen på kalas längre. Jag tror hon var tre när hon smakade en godis för första gången. Jag hade gärna valt bort det helt ett tag till, för jag ser varken något positivt eller någon anledning till att aktivt introducera det.

Jag har fått höra att det är synd om henne som inte fått äta sött. Är det synd om ett barn som slipper ett tidigt sockersug, när vi idag vet att socker (och många andra tillsatser i godis) inte tillför något endaste gott förutom glädjeruset på tungan i stunden? Varför är inte frukt, bär och annat härligt gott nog, trots att dotterns ögon tindrar när det vankas vindruvor, eller varför inte oliver som hon tidigt skrek efter att få? Varför bygger vi inte på de ”rusen” istället?

Kanske för att de flesta av oss vuxna är så ”hooked” på socker att vi inte kan se bortom den där traditionsenliga godispåsen.

Jag minns tydligt det barnkalas som spräckte godisbubblan. En annan förälder påpekar under fiskandet från fiskedammen att just det, hon äter väl inte godis? Näe… Och stunden när dottern kommer och visar upp GODISET i påsen och lyser som femton solar känner jag mig som världens elakaste mamma som vill ta det ifrån henne. Vad är väl en godis den dag då världen går under… Men jag funderar ändå över varför alla de gladaste barnastunder måste kretsa kring just godispåsen. Det är ju ändå vi vuxna som leder dem in i sederna.

Nu stundar planering för fyraårskalas. Det första barnkalaset. Jag känner mig fångad i fällan, för jag vet hur mycket det där godiset i påsen betyder. När dottern varit på kalas och det första hon utbrister är ”Mamma mamma vi fick GOOOOODIIIIIIIIIS!!!” och jag tittar på hennes klotrunda ögon och undrar vad det är för en liten knarkare jag har fått på halsen.

Ska jag gå emot trenden, lägga ett äpple och en bok i påsarna och skicka hem barnen från kalaset med ett ”Nu går ni hem och förkovrar er, så ni inte blir missbrukare hela bunten!”. Våra kalas kommer bergis bli poppis, haha!

Jag tänker mig en medelväg med fiskdammspåsar innehållande t ex naturlig fruktrem, gulligt mini-russinpaket, en påse torkad mango (lägg av så gott det är!), ev lite godis från eko-butiken utan massa tjaffsiga tillsatser i, en Pixi-bok, något pyssligt och gärna något som följer kalasets tema.

Eller går detta inte hem hos dagens fyraåringar?

Nu sitter det ett gäng bakom sina skärmar och tycker att jag är himla präktig och dömande mot alla som ger barnen godis. Så är det ju inte riktigt, men okej då. Berätta gärna hur ni tänker, för jag vill faktiskt höra andra sidor än min egen. Förstår dock att det blir mycket svårare med småsyskon, självklart. Här funkar det fortfarande att ge lillasyster frukt och bär när vi andra fikar sött. Vi kommer fortsätta så tills den dag hon slår mig hårt i ansiktet och vrålar GODIS! 😉

Hur gör ni där hemma, när börjades det med godis? Vilka dagar gäller? Det har jag funderat mycket på, förr var det strikt lördagsgodis, men nu finns ju fredagsmyset, vad gäller då? Och hur mycket godis i hekto blir det per gång ungefär? Jag frågar därför att jag har noll koll och vill veta hur det ser ut hemma hos andra. Jag måste ju vässa mitt försvarstal här hemma, förstår ni. 🙂

Kanske tycker ni att mitt motstånd är onödigt? Men för mig ligger tanken på att åka och handla lördagsgodis otroligt långt bort. Kanske har det att göra med att jag själv är en extrem socker-junkie. Finns det hemma äter jag upp det, helt hejdlöst. Jag vet vad socker gör med mig, och det finns inget positivt i det. Blodsockret slår mig hårt i ansiktet, kroppen geggar och placket luddar sig på tänderna.

Ändå kan jag inte låta bli. DET är vad socker gör.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Barnkalas utan raffinerat socker, för den intresserade.
Jamie Olivers sockerchock har jag också nämnt tidigare, tyvärr finns inte programmet tillgängligt på SVT längre verkar det som. Men kan ni få tag i det rekommenderar jag att se det!