Årsmöte, ska vi stångas för er skull?
I går var det årsmöte med Göteborgs Tandsköterskeförening, något som åtminstone jag uppskattar väldigt mycket och tycker är roligt.
För den som inte vet är Göteborgs Tandsköterskeförening en lokal förening inuti Svenska Tandsköterskeförbundet. Är du medlem i Tandsköterskeförbundet är du också medlem i Göteborgs Tandsköterskeförening och välkommen på våra möten och tillställningar. Se till så att du anmält korrekt emailadress till förbundet, annars missar du inbjudningar.
Tandläkare Sara Rangmar, verksamhetssamordnare för asyl- och flyktingfrågor på Folktandvården VGR pratade om människor på flykt och tandvård. T ex vilken vård de har rätt till, vem som betalar och vad, prioriteringslista och mycket annat som rör detta ämne och är så aktuellt nu. Jättebra förklarat och nyttigt även för mig som jobbar privat. Trots att vi ännu inte fått möta flyktingar på vår klinik så känns det gott att få lite koll på rutinerna och veta hur man ska hantera frågorna. Sara sa med ett varmt leende att jag kunde ringa henne när som helst med frågor. Sådant gör mig så himla glad! Liksom skönt att känna till någon som verkligen kan sin sak och så enkelt erbjuder den vidare.
Vi pratade som vanligt om bristen på engagemang och vilja att vara med i förbund och föreningar i dag. Är det möjligtvis så att vi är en liten grupp som fruktlöst stångar oss blodiga när unga vuxna i dag inte är ett dugg sugna på att lägga sin fritid på yrkesmässigt engagemang och faktiskt ger blanka fan i föreningsliv? För vem skallar jag mitt arma huvud? Jag gör det jättegärna för dig som vill, som åtminstone försöker sprida ett ord och få med kollegorna i det större sammanhanget i förbundet, men som kanske inte orkar, prioriterar annorlunda än jag… För såklart får vi prioritera olika, orka olika och vara bra på olika saker! Men när man faktiskt inte bryr sig, inte ens vill lyfta på mattfransen och ta reda på vad vårt yrkesförbund pysslar med för vår skull… då kanske vi andra måste börja fundera över varför VI bryr oss, och varför vi ska blöda från skallbenen för ER? Nä. Precis.
Jag har mycket engagemang i mig. Det liksom bubblar i blodådrorna och pulserar i tinningen. Jag vill vill vill att det ska finnas en styrka i vår gemenskap. Men det är klart att jag inte orkar hur mycket som helst. Man måste veta någonstans inom sig att det lönar sig i längden, att andra där ute vill. För det är den vetskapen som kokar mitt blod. Annars finns det ingen poäng och jag kan lika gärna skita i det här, vi kan skita i att kämpa för vårt förbund. Spara vår kraft till något annat. Vad gör ni med er kraft?
