Alla eller ingen i tidboken

Något som åtminstone jag har fått uppleva i detta yrke är den bergochdalbanelika arbetsbelastningen. Antingen eller, allt eller inget! Just nu är jag så övertrött att små trollungar dansar charleston i huvudet på mig, så mycket är det att göra om dagarna. Och för bara drygt en månad sedan sparkade trollen grus i tristess istället. I Januari och Februari ville patienterna inte komma. För många berodde det kanske på julens dyrbara konsumtion. Andra kanske hade alldeles för mycket att tänka på inför ett helt nytt år. Jag vet inte… men ekade gjorde det i tidboken, och det är något jag finner väldigt stressande. Man vill ha att göra, och man behöver intäkter. Det är ingenting att hymla om.

Helt plötsligt smäller det till, är det för att krokusen blommar? Tidboken fylls i en rasande fart, och svämmar över titt som tätt. Alla vill komma, och NU ska det ske! Och många har problem. Jag får känslan av att människorna har dragit ut på tandläkarbesöket trots att behov funnits. Det är tråkigt när det blir så, för då blir problemen oftast stora…. och dyra. Men vi är väl sådana många av oss, att vi skjuter problemen på framtiden när det tryter. Trots att vi någonstans är medvetna om riskerna. Eller är ni det? Ibland undrar jag faktiskt hur det ligger till.

Självklart vill man hjälpa alla. Det är ju en stor anledning till mitt yrkesval. Så man gör sitt yttersta för att skapa tid, lösa problem och få hjulen att snurra framåt. Men det är bannemig inte lätt alla gånger. När känslan av att inte räcka till smyger sig på börjar det kännas tungt. Något har jag fått lära mig: om inte DU mår bra så mår inte PATIENTEN bra. Det tror jag stämmer till tusen! I detta jobbet kan man verkligen försöka slå knut på sig för att hjälpa andra, men om man sedan inte kan lösa upp knuten… ja vem har man då hjälpt eller stjälpt?

Vikten av att ibland säga STOPP. För att ge bra vård.