30 000kr betalt för att könsdiskriminera, tack facket!

I förrförra inlägget uppmärksammade jag fallet med mannen som vägrade ta en kvinnlig chef i hand:

Idag publicerade Tidningen Kollega min insändare på sin nätupplaga. Där finns även fler insändare om samma fall av upprörda medlemmar. Här är mitt brev, skrivet med drakröken ringlandes ur näsborrarna:

”Ett par veckor efter att ha gått med i Unionen funderar jag på att gå ur. Tidningen Kollega dimper ner och med den först en insändare och sedan en förklarande (?) artikel om varför skadestånd på 30 000 betalas ut till en man som vägrar ta sin arbetsledare i hand.

På grund av hans religion. På grund av att han måste tvätta händerna efteråt för att hon är kvinna. Är ni på riktigt? Har ni också gått över till att bli den fege svensken som lägger sig platt så fort det vankas risk för att någon viskar ”Rasist…!”?

Jag är kvinna. Jag skulle inte kalla mig feminist, jag är dock 100% för jämställdhet mellan människor likväl som könen. Jag trodde Sverige var ett land som kämpade för jämställdhet, åtminstone slår vi oss för bröstet när ämnet tas upp. Hade någon, medarbetare eller privat, inte velat ta mig i hand på grund av att jag är kvinna och således så pass smutsig att handtvagning efteråt krävs, skulle jag bli chockad, kränkt och väldigt ledsen! Det hade fått mig att förstå att denne man ser mig som mindre värd än honom. Han och alla männen är ju uppenbarligen rena!

”Ta seden dit du kommer” har jag blivit uppfostrad med men det gäller bara för oss svenskar när vi reser utomlands. Kommer jag till ett muslimskt land är jag ganska så säker på att jag minsann får anpassa mig, och det kan jag acceptera. Jag är inte religiös över huvud taget men Sverige är i grund och botten ett kristet land som bygger på sådana seder och måttstockar för hur vi beter oss. Vad är problemet med det?

Kalla mig gärna främlingsfientlig. Jag är förlovad med en invandrare vars familj är av en helt annan kultur och bakgrund än min. Jag älskar att få ta del av nya traditioner och seder. Men det hör inte en arbetsplats till där jag vill bli mött med likvärdig respekt från alla oavsett vilka de är. På en arbetsplats i Sverige lämnar man religionen hemma. Det är min åsikt och den står jag för.

Det är så viktigt med fackförbund och medlemskapet ligger mig varmt om hjärtat. Men det här kunde inte gå mig obemärkt förbi. Jag är inte den som gnäller i det tysta. Detta är en debatt som skulle passa bra och uppskattas på min egen blogg.

Detta är icke något personligt, vare sig mot mannen som fick skadeståndet eller er på Unionen, jag önskar er alla en trevlig Midsommar!”