Kritiskt tänkande icke önskvärt

Vad skapar vi för samhälle när folk idag inte kan ta kritiskt tänkande? Även om man, som jag, är för ett miljötänk, hållbart leverne osv måste man kunna behålla sitt kritiska tänkande och ifrågasätta även det man tror på. Skrev en välformulerad och faktafylld kommentar med önskan om levande dialog på en eko-blogg jag följer med glädje. Den raderades/blockades. Känns lite som om man måste hylla allt inom sin bransch (i detta fall blogg-branschen) om man ska få vara med.

Är det bara jag som känner att detta är typiskt svenskt, att man inför gruppen rosar och hyllar men sedan allt för ofta vädrar helt andra åsikter bakom hemmets stängda dörrar? Men så är det ju, gruppen som företeelse accepterar inte oliktänkande. Då fryses man ut. Detta ser vi så tydligt i arbetslivet och även i det sociala livet utanför. Ända sedan gymnasiet har jag fått erfara det på grund av att jag vägrat acceptera gruppens regler och hålla mig inom fyrkanten. Inte medvetet, men för att jag helt enkelt aldrig haft lust att lägga alla korten i en hög. I gymnasiet fick jag höra på omvägar om mig själv att ”det är hon som aldrig kan bestämma sig för vilken stil hon ska tillhöra”. Jag var heller aldrig helt accepterad i någon av de subkulturer jag hängde i, helt enkelt för att jag vägrade hålla mig till ett fack och blandade stilar på kläder och musik utefter vad jag kände för för stunden och gick min egen väg. Inte OK för gruppen! Skitlöjligt. Det som är ännu mer löjligt är ju att det fortfarande är precis så där, trots att vi är över 30 och leker vuxenliv, fast med andra saker som måttstock. Som när man utesluts från diskussion för att man inte enbart hyllar en idé man gillar.

Idag verkar många ta ett oliktänkande, kritik och ifrågasättande högst personligt. Det hänger väl ihop med den här tiden av allmän kränkthet. Jag är otroligt less på det! Vi kommer ingen vart med någonting när allt ska tas personligt. Ibland får jag lust att häva ur mig ”tro inte att du är så himla viktig att jag har tid att vara personlig och kränka dig, jag bryr mig faktiskt inte så mycket om just dig”. Däremot bryr jag mig om att värna om diskussion med högt i tak, kritiskt tänkande och att på bra sätt få fram olika idéer om det vi omger oss av. Det kan handla om våra yrken eller samhället i sig, spelar ingen roll. Ska alla bli kränkta stup i kvarten slår vi på backen och hamnar i ett bakåtsträvande samhälle. Lite så jag känner att det är nu.

En av de främsta anledningarna till att jag startade den här bloggen var att öppna upp för diskussion, att få ta del av andras kunskaper och idéer inom yrket. Jag har aldrig raderat en kommentar såvida det inte varit reklam eller spam. Givetvis skulle jag inte släppa igenom rena elakheter som saknar mening, men det har aldrig förekommit fint nog. Jag gillar att diskutera, det för ens egen lilla hjärna framåt. Ingenting är svart eller vitt.

Särskilt kvinnor och mammor kan utöva ett grymt svartvitt beteende mot varandra. Ser det hela tiden på nätet, ett fruktansvärt sätt där man utan vidare förklarar för andra mammor hur fruktansvärda de är för att de gör på ett avvikande sätt. Då saknas all känsla för att vi alla är olika med olika behov. T ex är jag i vissa kretsar en hemsk mamma som inte vill samsova med mina barn. I en grupp där man är för samsovande utesluts jag kvickt trots att jag är intresserad av idén och kanske vill diskutera saken för att testa mina egna värderingar och tankesätt. Just detta är ett exempel men jag har själv erfarit det i andra sammanhang.

Känslan av att aldrig passa in bär jag nog med mig resten av livet. Nu mer med acceptans och insikt om att jag inte behöver passa in, det viktiga är att jag känner att jag står upp för mig själv. Det var såklart värre när jag var yngre och inte fattade varför jag ständigt kände mig som ett litet UFO ensam ute i rymden när alla andra verkade platsa i gruppen. Det är tuffa tag när man är fisken som simmar mot strömmen, den som inte klarar att ställa sig i ledet. Det kan bli ensamt, men jag brukar tänka på att vi behövs och att det är viktigt att våga vara sig själv där. Självklart blir jag ledsen och känner mig grymt ensam ibland, jag är trots allt en väldigt emotionell person. Så när min kommentar på bloggen jag gillar inte fick vara med blev jag mycket mer ledsen än arg. Särskilt som jag verkligen la ner tid på att formulera den med hjärta och omtanke. Det lämnar mig åter igen med känslan av att eget tänkande inte är särskilt önskvärt idag. Om du inte tänker hylla gruppen så var tyst.

Kasta blommor och knyt näven bakom ryggen. 🙁