Jämställdhet i arbetslivet? 40-timmarsvecka leder till utbrändhet och ohälsa

Jämställdhet i arbetslivet, säger de. Vi har ju uppnått det nu. Kvinnor jobbar heltid, män jobbar heltid, båda tar ansvar för hemmet och barnen. Toppenbra!

Men varför skaver det då?

Vad hände med att ha tid att andas, att faktiskt leva? Vi har gått från en modell där en person stannade hemma och tog hand om allt till en modell där båda förväntas köra på i 180 hela tiden. Karriär, hem, barn, träning och en flodvåg av information som ständigt ska hanteras. Låter det hållbart? Inte direkt. Kolla bara på statistiken över sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte en slump att unga kvinnor toppar listorna.

I senaste numret av Svenska tandsköterskeförbundets tidning ”Tandsköterskan” finns en kartläggning av tandsköterskeyrket i Norden. Där läser jag nu att i både Danmark, Norge och Finland är en heltid lägre än 40h/vecka. Och Sverige (detta jämställdhetens förlovade land) har fortfarande 40 timmars arbetsvecka som heltid. Det känns som om Sverige envist står kvar och stampar. ”Men vi är ju så produktiva!” säger någon. Ja, tills vi inte är det längre för att vi kraschat in i väggen.

Förstår ni inte? Vi kämpar med att pressa in ett heltidsjobb och en heltidsförälderroll i samma dygn. Alla ska göra allting oavsett vad. Och det är inte jämställdhet. Det är att alla går sönder lika mycket.

Så vad gör vi? Ska vi bara fortsätta låtsas att det här funkar? Nej tack. Vi behöver prata om arbetstidsförkortning. Tänk att jobba 30 timmar i veckan och faktiskt hinna med livet. Att få tid att vila, umgås, bara vara. Det är inte omöjligt. Det är verklighet i andra länder. Men Sverige är ett fegt land där duktighetsprincipen regerar.

Nästa gång någon säger att vi har jämställdhet i Sverige, ska jag svara: ”Jovisst, men jämställt dåligt är fortfarande dåligt.”

Våga ifrågasätta normen. Och framför allt: våga sätta hälsan först.