Jag är långledig men känner mig inte ledig. Listan på saker som borde fixas och göras är lång. Igår när jag och min vän talades vid om vardag, förvärvsarbete till 70, familj och andningshål sa hon att jag låg på topp 3-listan över människor i hennes bekantskapskrets som är extremt hårda mot sig själva. Jag har få nära vänner. Kanske för att jag bara vill ha dem som säger mig sanningar och låter bli att klappa mig på axeln och säga att det ordnar sig. Så igår tvingade jag mig själv att omsorgsfullt välja ut en film jag länge velat se och dukade fram en liten ostbricka. Det blev ”The Theory of Everything”, filmen om Stephen Hawking, och 2h resa bort från min verklighet. Den lilla grejen gjorde väldigt mycket. Ska försöka minnas det.

Vi talade nyårslöften också. Det är något jag aldrig i mitt liv har sysslat med. Vad är vitsen att lova saker man ändå inte tänker hålla? Men i år känns det annorlunda, jag har väldigt viktiga saker att lova mig själv. Den här hösten har jag varit extremt tuff mot mig själv, för att jag trodde det hade stor betydelse och skulle förändra saker både litet och stort. Men i slutet av hösten mitt i alla projekt och engagemang, bredvid jobb och familj,  började jag fråga mig

Vad håller jag på med?

För vem gör jag det här?

Är det värt det?

En väldigt stor del av mig brinner för saker och ting, jag älskar den känslan. Men när vedklabbarna blir fler och större kvävs elden och det känns som om jag riskerar att bli en liten hög aska som någon kan blåsa bort och säga ”Hoppla, här var det lite damm”. Vilket negativt inlägg så här sista dagen på året, när vi ska fira ett nytt härligt år av möjligheter. Men det får vara så. Precis som det är.

Här kommer mina nyårslöften. Jag och min vän har ungefär samma, så vi ska köra läxförhör under året så att ingen av oss smiter undan.

Nej till 8 av 10.

Blicka hitåt istället för bortåt.

Ha tråkigt så ofta det går.

Vara snäll mot mig själv.

Att säga nej och ta bort saker kan också nära elden.
Så se upp, för hoppla så ger jag er en hel skogsbrand!