Under inlåsning
Hej alla kämpar där ute!
Nu känns det verkligen som om detta är mitt enda fönster ut till er… Sitter fast hemma med barnen. Min tvååring har hostat i en vecka och det blir inte bättre. Nu är det strängt taget förbjudet att vara förkyld, minsta symptom och man är bannlyst. Så även barnen från förskolan. Jag tycker det är helt korrekt i en situation som denna, men jag hade ljugit om jag påstod att jag inte kände mig frustrerad emellanåt.
Jag har vabbat sedan i tisdags och vet inte när jag kommer kunna lämna barnen på förskolan igen. Trots att det inte är något någon av oss kan påverka så ramlar små skuldkänslor över mig för att jag är hemma och inte på jobbet. Som när man skolkade från skolan. Här hemma i isolationen försvinner omvärlden och stundvis måste jag påminna mig om att det inte bara är jag som måste rätta mig efter lägets regler. Det känns som om att vara i en bubbla och känna osäkerhet kring huruvida den här situationen är på allvar och inte bara är något vi hittat på här hemma. Ibland får jag kika ut på Internet här för att påminna mig och känna någon slags gemenskap mer er andra.
Nu tror jag inte dottern har covid-19, men jag lär bli den första att i så fall upptäcka det då det är mig hon i första hand hostar på! Kärlek kommer i många former… ibland som en dusch av saliv i ansiktet för att lillan vill vara nära mamma om natten, ännu närmre när det hostas och är jobbigt. Ändå den enda som kan hosta mig i ansiktet och få en puss tillbaka. <3
Hur går det för er ute på klinikerna? Läser på Facebook en del, tillslut orkar jag dock inte ta till mig mer. Känns som om man doppar huvudet i en isvak. Förstår att flera Folktandvårdskliniker stänger och endast ger möjlighet till akuta behandlingar. Min största oro är vad som händer sedan, efter all denna oro och panik. Jag tror att den i sig kommer ha mer påverkan på oss och vårt samhälle än själva viruset.
I dagsläge kan jag inte berätta något från min arbetsvardag i allt detta då jag inte är på jobbet. Här hemma lever vi som vanligt, tänker dock extra på ekonomin och att vi ska stå upp även när detta är över. Vi har inte bunkrat, köper inga andra livsmedel eller hushållsartiklar än vanligt. Jag har bara köpt lite extra av det vi normalt sett äter för att slippa åka till affären lika ofta. Läste att matbutikerna säljer bättre nu än dagarna före julafton, känns ju fint att det går bra för några nu åtminstone!
Men snälla ni, låt inte reptilhjärnan gå bananas och bunkra saker ni inte behöver bunkra. I och med det beteendet ökar vi på känslorna av panik och lämnar butikshyllor tomma. En familj behöver inte 50 toarullar på lager, det är idioti och egoism för det gör att en annan familj helt blir utan. Då tar man andra slags papper för att torka sig. Vår kommun har redan fått problem på grund av att människor nu spolar ner hushållspapper och våtservetter som inte löses upp utan orsakar stopp. DELA MED ER AV ERA FÖRBANNADE TOARULLAR! Sedan går det utmärkt att spola av sig i duschen om du saknar papper, eller ha en vattenkanna och små handdukar bredvid toaletten. Vi har vatten liksom.
Tvättlappar och vatten har funkat fint åt båda mina barn, duger åt mig med om nöden kräver det. 🙂
Jag hoppas att det kommer något gott ur detta. Som att vi lär oss att ta hand om varandra, se till vår granne och förstå hur vi reagerar i en krissituation. För det har vi bannemig inte koll på vi som bara bott här i Sverige. På ett sätt är detta antagligen en nyttig läxa för oss.
”The earth just send us all to our rooms to think about what we’ve done.”
Skrev på Dental24 också:
Viruset i våra hjärnor heter Oro
Annat bra just nu:
Covid-19: Vad gäller för tandläkare på arbetsplatsen?
